Chrons sjukdom
Tjoho!
Nu är jag hemma hos Kim, missade den jäkla spårvagnen, gha! Nästa båt går inte förän om en timma, segt!
Skoldagen var idag bra, dock hade jag inte sovit mycke inatt, vet inte vad det beror på, magen tror jag...
Jag lovade igår att jag skulle berätta lite mer om nin kroniska tarmsjukdom, so here it comes:
När jag var 12 år så dog min mormor som oxå var en bästa vän, det var mycke jobbigt! Jag började få ont i magen varje dag, jag kunde inte äta och jag gick ner ca 7-10 kg.. Jag stog stilla i växten i nästan 2 år. Tillslut fattade även mamma o pappa att det var något som inte stämmde, så vi åkte till sjukhuset. Där fick jag ta (om jag minns rätt) 12 rör med blod för att se om de kunde hittan någe fel. De gjorde de!
Jag fick dagen efter åka till en annan avdelning för att träffa en läkare, han konstaterade att jag hade en tarmsjukdom som påverkas av stress, depp och sömnbrist. Det är en sjukdom man har hela livet, men man är inte alltid sjuk. Jag minns att jag har varit sjuk 4 ggr. Första gången var nu när jag precis fick reda på det. Jag fick då ha en sond (slang) som gick genom näsan o ner i magsäcken, genom den fick jag näring i 8 veckor. Jag fick alltså inte äta vanlig mat på 8 veckor, inte ens halstyabbleter! Det var till en början väldigt jobbigt, men efter ett tag vande man sig.. Självklar var det inte lätt i skolan med folk som hela tiden ställde frågor..
Två av de andra gångerna som jag var sjuk fick jag äta cortison tabletter. Det pågick i nästan 1 år. Under den tiden svullnade man upp i kroppen pågrund utav vätska. Det var inte kul, tänk dig att gå upp massa i vikt utan att du ens har mataptit o äter...
Men senast jag blev sjuk var när min komipis dog i Tsunamin. det var sjuk jobbigt o hemskt, obeskrivligt! Vi hade "känt" varandra sedan vi föddes. Han var där med sin familj och 3 utav 6 familjemedlemmar dog.. Kommer aldrig att glömma när jag fick beskedet...
Men nu harj ag mått helt okej ett bra tag, ca 2 år. Det är oxå tiden jag varit tillsamans med Kim. Det på verkar något så otrligt mycket med hur man mår psykiskt. Och nu mår jag ju bra psykiskt, viket är underbart!
Jag måste bara bli bättrer på att ta min medicin, ska ta 15 tabletter om dagen... Jag tar 9 st.. NOT GOOD!
Skulle vara kul om någon med samma sjukdom hörde av sig.. Känner inte en ända persom mesd samma sjukdom...
Men nu måste jag springa till spårvagnen - igen..
Hörs senare, berättar mer då<3
Nu är jag hemma hos Kim, missade den jäkla spårvagnen, gha! Nästa båt går inte förän om en timma, segt!
Skoldagen var idag bra, dock hade jag inte sovit mycke inatt, vet inte vad det beror på, magen tror jag...
Jag lovade igår att jag skulle berätta lite mer om nin kroniska tarmsjukdom, so here it comes:
När jag var 12 år så dog min mormor som oxå var en bästa vän, det var mycke jobbigt! Jag började få ont i magen varje dag, jag kunde inte äta och jag gick ner ca 7-10 kg.. Jag stog stilla i växten i nästan 2 år. Tillslut fattade även mamma o pappa att det var något som inte stämmde, så vi åkte till sjukhuset. Där fick jag ta (om jag minns rätt) 12 rör med blod för att se om de kunde hittan någe fel. De gjorde de!
Jag fick dagen efter åka till en annan avdelning för att träffa en läkare, han konstaterade att jag hade en tarmsjukdom som påverkas av stress, depp och sömnbrist. Det är en sjukdom man har hela livet, men man är inte alltid sjuk. Jag minns att jag har varit sjuk 4 ggr. Första gången var nu när jag precis fick reda på det. Jag fick då ha en sond (slang) som gick genom näsan o ner i magsäcken, genom den fick jag näring i 8 veckor. Jag fick alltså inte äta vanlig mat på 8 veckor, inte ens halstyabbleter! Det var till en början väldigt jobbigt, men efter ett tag vande man sig.. Självklar var det inte lätt i skolan med folk som hela tiden ställde frågor..
Två av de andra gångerna som jag var sjuk fick jag äta cortison tabletter. Det pågick i nästan 1 år. Under den tiden svullnade man upp i kroppen pågrund utav vätska. Det var inte kul, tänk dig att gå upp massa i vikt utan att du ens har mataptit o äter...
Men senast jag blev sjuk var när min komipis dog i Tsunamin. det var sjuk jobbigt o hemskt, obeskrivligt! Vi hade "känt" varandra sedan vi föddes. Han var där med sin familj och 3 utav 6 familjemedlemmar dog.. Kommer aldrig att glömma när jag fick beskedet...
Men nu harj ag mått helt okej ett bra tag, ca 2 år. Det är oxå tiden jag varit tillsamans med Kim. Det på verkar något så otrligt mycket med hur man mår psykiskt. Och nu mår jag ju bra psykiskt, viket är underbart!
Jag måste bara bli bättrer på att ta min medicin, ska ta 15 tabletter om dagen... Jag tar 9 st.. NOT GOOD!
Skulle vara kul om någon med samma sjukdom hörde av sig.. Känner inte en ända persom mesd samma sjukdom...
Men nu måste jag springa till spårvagnen - igen..
Hörs senare, berättar mer då<3
Kommentarer
Postat av: Ida
Usch vad hämskt det låter inte kul, jag har faktist aldrig hört talats om den innan nu men jag hoppas du inte får till baka allt det hämska igen. PUSS sköt om dig.
Trackback
